"Hanna, hon som dansar och fotar?"
Dans och foto - mina främsta element?
Det skulle jag nog påstå. Jag började fota som 10-åring och fick en fotokurs i julklapp samma år. Ingen var gladare än jag! När gymnasiet började hamnade kameran i en låda, och såg inte ljuset förrän 5 år senare när den dök upp under en flytt. Först då förstod jag hur mycket jag saknat att fotografera. I samma veva började jag filma, främst på dansstudion, ooooch sen gick det utför.
Jag ville fånga känslan i ALLT!
OCH DET ÄR JUST KÄNSLAN...
Som jag tycker är så himla viktig. För det är den vi minns. Vi minns den där festen med våra bästa kompisar, den fantastiska soluppgången i Sälen, första mötet med familjehunden. Vi minns detta på grund av känslan den tillhörde. Det är också därför vi ofta tar bilder eller filmar, för vi vet att just den stunden kommer framkalla en känsla hos oss som vi vill återuppleva och bevara. Eller så lägger vi ut det på Instagram för att vi vill framkalla en känsla hos tittaren.
Jag är en väldigt emotionell och känslig person, som ofta kan finna mig i andras känslor (på gott och ont). Det tror jag att jag har dansen att tacka. Den har alltid varit där oavsett känsla, och hjälpt mig att uttrycka mig när jag inte kunnat använda orden.
FAKTA 1
Jag har dansat sedan jag var 4 år, och tror att jag kommer göra det så länge livet tillåter. Dans i kombination med foto och film går ju faktiskt väldigt bra hand i hand.
FAKTA 2
Min första kamera var en Olympus E-450 som jag lyckades köpa genom att sälja jultidningar. Sparade därefter ihop till en Nikon D90 efter att ha utplånat X antal mördarsniglar i pappas trädgård.
FAKTA 3
Favoritmat: Kyckling med cashewnötter eller tryffelpasta.
Favoritdryck: Nocco eller Pepsi Max på burk!!!
Favoritfilm: Aristocats eller White Chicks.